lite hjälp, tack
jul & nyår
kommer inte komma hem till kalmar över jul som det ser ut nu. jobbar kväll lilla julafton och även annandagen. vägrar resa på själva julafton och sen stressa hem på juldagen.. och särskilt inte när man inte kan lita på tågen. valde att vara ledig julhelgen för jag tänkte att fira jul gör man ju hela dagen, medans nyår bara är på kvällen. men fick veta att joels familj kommer fira jul på lilla julafton, då jag jobbar. så det innebär inget julfirande för mig. sen jobbar jag även nyårshelgen, så blir inte mycket till nyårsfirande heller. vadå ? nä, jag är inte bitter.
det här med jobb
jag gillar jobbet jag har nu, även om det bara är ett vikariat som löper året ut. jag har ingen aning om vad som händer efter nyår, och det är förståss lite stressande. att det är ett arbete som är ganska varierande och som ställer rimliga krav är skönt och att jag även får jobba med människor, det är underbart ! men en flicka har ju sina drömmar. och det är viktigt ! det är väldigt få som får ett drömyrke på en gång. mina drömyrken är ganska varierande. men jag vet ju inte vad som passar mig förens jag testat på det. och det är nog mitt bästa tips. våga byta och söka olika jobb. du kan inte veta vad som är rätt förens du testat det ! jag hade ingen aning om att jag skulle trivas så bra med det här arbetet jag har nu ! sökte det mest för att jag behövde en ganska stadig inkomst, och ni ser så bra det blev ! :) nedan har jag listat, vad jag tror är, mina drömyrken.
flygvärdinna
har velat bli det ganska länge. vet inte varför för det är nog ett skitjobb egentligen. men att alltid vara på resande fot och jobba med människor lockar mig på något sätt.
make up artist
tänk att få ha sitt största intresse som yrke. underbart !
event manager
att få vara med och annordna event verkar vara superkul ! jag älskar sånt !
konditor
älskar att baka och tänk att få skapa vackra bakelser. men jag hade nog inte kunnat hålla fingrarna borta från alla godsaker.
ett litet inlägg
det är sällan man pratar om ensamhet, men det skryts gärna om annat. det verkar fel och pinsamt att avslöja att man kanske inte är superpopulär med 100 vänner som svärmar runt omkring en. men ensamhet behöver inte betyda att man är helt ensam, men man kan känna sig väldigt ensam. det kan vara att man alltid känner sig som ett andrahandsval. det kan vara att man inte har någon som delar ens intressen. det kan vara att man känner att man inte har någon att prata med. jag valde att ta upp detta dels för jag ville få det ur mig. jag ville också att ni ska veta att jag bara lämnat ut en bråkdel av mig själv i bloggen tidigare. sen vet jag att jag inte är ensam och jag ville få andra att förstå att dom inte är ensamma om att känna sig ensam, låter kanske konstigt men ni förstår vad jag menar.
jag är glad att ni som har kommenterat har gjort det. jag känner igen mig i era ord och det hjälper ! och jag tror det bästa sättet att bota ensamheten är att prata om den. :)
djupt under ytan
men att flytta 30 mil är att börja om. den enda jag kände här i malmö när jag flyttade ner var min kärlek, joel. detta gjorde att jag spenderade mina dagar med honom och hans kompisar. men samtidigt var det svårt. jag kom ihåg att jag bröt ihop bara någon månad efter jag flyttat ner. jag kände mig så ensam. satt där ensam, i min lilla lägenhet, kände ingen i min klass, och hade ingen förrutom joel utanför skolan. det var riktigt jobbigt. ni som känner mig vet att jag är ganska blyg. jag har svårt för att ta ett steg för att lära känna nya människor. jag börjar inte prata med en främling bara sådär, le kan jag göra, men det krävs mycket ifrån mig (eller lite alkohol) för att jag ska inleda ett samtal bara sådär. så det tog ett litet tag innan jag fick vänner på högskolan. en utbildning jag senare hoppade av, som de flesta i min klass gjorde. den lilla grupp jag tillhörde splittrades och alla gick åt varsitt håll.
jag fick även lite vänner utanför skolan. jag kommer ihåg att studentboendet som jag bodde på ordnade en liten träff på gården för att lära känna folk. jag gick dit och träffade underbara tjejer som jag fortfarande har kontakt med. men människor har drömmar, de söker jobb och går vidare i sina liv. därför bor inte någon av dom kvar i malmö längre.
det har gått 2 år sen jag flyttade ner. och när jag tänker på det så känner mig nästan mer ensam nu än vad jag gjorde när jag flyttade ner. jag har tyvärr glidit ifrån de vänner jag hade i kalmar, eller snarare; vi har glidit ifrån varandra. de få ganska ytliga vänner jag har här i malmö träffar jag väldigt sällan. dels på grund av att jag jobbar som jag gör. många lediga dagar spenderar jag med mig själv, ensam, hemma. men det jag saknar är en riktigt nära vän. en som jag kan ringa om jag är glad, eller ledsen, eller bara vill prata. jag saknar någon som jag kan dela allt med. för det har jag inte. har ingen att dela mina innersta tankar med, ingen att dela mina intressen med. för hur mycket jag än älskar min pojkvän så räcker det inte att bara ha honom i min närhet. mina familj finns 30 mil ifrån mig och mår jag dåligt vill jag inte oroa dom i onödan. jag känner mig så ensam och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. min största skräck här i livet är att jag ska sluta upp ensam, bortglömd. jag hatar att vara ensam överhuvudtaget. jag mår dåligt då. det gör mig till en person jag inte vill vara.
under min uppväxt var jag ensam. i skolan var jag ensam. växte upp utan syskon. jag var blyg och fick höra att jag var ful. vad jag än gjorde så var det fel. minns att jag fick blev tillsagd av en kille i skolan att jag var ett "miffo" som inte höll i pennan rätt. detta var i andra klass på lågstadiet. men jag glömmer det aldrig. det enda jag ville var att passa in. hellre en i mängden än den som alla hackade på. men det spelade ingen roll. hade jag "fel" kläder så fick jag höra vilken tönt jag var, hade jag "rätt" kläder var jag en härmapa. sånt sätter sina spår, mina vänner. en annan grej som var riktigt jobbigt under min uppväxt var min epilepsi. alla läkare sa att jag hade tics, utan att utreda eller någonting. först som 18åring fick jag diagnosen efter 3 stora anfall. då förstod dom att de "ticsen" jag hade varje dag i själva verket var små anfall. i skolan fick jag höra hur konstig jag var som hade dessa små anfall. jag själv förnekade anfallen, låtsades om som ingenting. tänk om läkarna hade gjort en ordentlig utredning när mamma tog mig till läkaren som 5åring. då kanske min skolgång hade sett helt annorlunda ut ? den tanken har slagit mig många gånger.
jag vill fortfarande passa in. men jag har tillåtit mig själv att gilla det jag verkligen gillar. för när jag var yngre gillade jag bara sånt som alla andra hade eller höll på med. men nu, hur konstigt någon annan än tycker jag är så låter jag mig själv klä mig hur jag vill. jag lägger mina pengar på det jag vill, hur fel, fult eller tråkigt några än tycker att det är. men ens uppväxt formar en till den man är samtidigt som den sätter sina spår. min uppväxt har t.ex lärt mig att jag aldrig ska dömma en person av dess yta, men samtidigt har den gjort mig rädd för ensamheten. jag har svårt för att ta komplimanger. jo, jag kan säga tack och sådär men innerst inne har jag svårt att tro på det. ibland säger jag till folk att sluta för jag blir så illa tillmods. jag ser mig själv helt enkelt inte på det sättet.
jag blev väldigt bra på att dölja om jag är ledsen, ville inte visa alla hur jag egentligen mådde. det är bara en person (vad jag vet) som har sett igenom min fasad. men jag har alltid varit bra på att verka glad, för att senare kunna stänga in mig på toaletten och storgråta. tyst givetvis, det lärde jag mig också. men denna person som såg igenom min fasad träffade helrätt. jag var på en fest och kommer ihåg att jag låtsades som jag visst mådde jättebra och sa till honom att han hade helt fel. han trodde inte på mig och när jag kom hem så grät jag mig till sömns. oj, vad han träffade rätt.
min lycka har gått väldigt upp och ner i stora vågor under åren. vid vissa tillfällen händer allt positivt på en gång och jag mår jättebra, sen så får jag stora svackor där det bara händer negativa saker under en period. försöker alltid tänka att det kommer bli bättre igen. och det blir det !
det är svårt för mig att posta en sån här text. jag känner att jag kommer bli dömd. jag är ju för det mesta en glad och positiv tjej. men jag tänkte att ni skulle få veta lite mer om mig, om vad som rör sig i mitt huvud. allt är inte bara yta.
Just Remember
Remember ...
Minnen : 1
härmar erika och gör några bildinlägg med minnen :)
Kärlek
sjunga högt med musiken
överraskningar
mamsi & papsi
ansiktsmasker
my boyfriend
förändringar
solglasögon
jeansshorts
vodka lime
high heels
bra filmer
drömmar
roadtrips
brun hud
sommar
läppstift
choklad
skratta
vänner
rödvin
rådjur
smink
citron
sushi
rosa
vår
vitt
♥
Trött på det här
ett bekymmer jag har:
jag kan inte sova om nätterna. jag får ingen ro i kroppen. ligger bara och funderar, och till sist går jag upp och gör någonting annat för jag är alldeles för rastlös av mig för att kunna ligga och vänta på att jag ska somna. brukar titta på tv och hjälper inte det så läser jag bloggar, kollar olika nätbutiker eller söker jobb. haha. ja, ni läste rätt. jag har t.o.m sökt jobb mitt i natten. rekryterarna lär ju tro jag är dum på riktigt när dom ser att ansökningen skickades 03.30 och liknande tider.
i alla fall, igår var jag jättetrött hela dagen. somnade i soffan vid 22 någon gång, och joel, som vet vilka problem jag har, lät mig ligga kvar. det har nämligen hänt många gånger att jag kanske somnar till i soffan, sen går in till sovrummet för att lägga mig och då är jag klarvaken när jag väl lagt mig i sängen. det är ett mysterium hur jag hinner bli det på 20 sekunder, men tydligen lyckas jag. men igår efter jag somnat i soffan så vaknade jag vid 01.00 ungefär och märker att jag somnat. går då in i sovrummet och lägger mig i sängen och, hör och häpna, sover hela natten ! vaknar när joel stiger upp och sen är jag vaken hela dagen. jag trodde att detta skulle innebära att mina rutiner skulle se ut så ett tag framöver, men icke ! kan inte sova. jag har alltså snart varit vaken i 24 timmar. det är sjukt ! är jag sjuk ?
ska jag vara ärlig så har jag inte sovit i vår nya säng tillsammans med joel mer än kanske 3 gånger. jag är vaken så pass länge att jag sover när han har gått till jobbet. förrutom igår då och någon gång innan. usch, tycker det är så tråkigt.
jag känner mig trött nästan konstant, men jag kan inte sova. det är det som är så konstigt. jag är väl trött i psyket helt enkelt. trött på situationen och rastlösheten. men samtidigt är jag pigg i kroppen och därför kommer jag inte till ro. har börjat få tillbaka min magkatarr. eller, den lär väl alltid vara där när jag väl fått den, men jag känner av den mer nu.
ibland googlar jag sånt här och jag kommer till forum med människor som känner exakt likadant. och det slår mig, ska vi verkligen behöva bli sjuka ? jag tycker det är väldigt underligt, men samtidigt intressant, att människan har lyckats skapa ett samhälle som är så pass självdestruktivt. gillar det inte !
bäst att sluta innan det blir för djupt. så nu ska jag slå på tvn och se om jag kan sova. jag vill sova. jag behöver sova. jag är trött på det här.
let's live that fairytale
ibland har vi för mycket drömmar och för stora mål att vi glömmer bort att leva i nuet. jag tänkte väldigt mycket innan på vad jag inte hade och på vad jag ville ha. jag drömde mig bort. det gjorde att jag såg ner på det livet jag har nu, jag uppskattade inte de sakerna jag har på samma sätt som jag borde. jag tänkte bara på vad jag ville ha och vad jag ville göra. det är sorgligt. men någon gång innan nyår stannade jag upp. rannsakade mig själv och tänkte att det funkar inte längre. det fungerar inte att gå igenom hela livet och sukta efter saker man inte har. visst det är inget fel med att ha drömmar, mål och ambitioner. men bland alla dina drömmar kan du glömma bort det du faktiskt har. det finns ett talesätt "man vet inte vad man har förens det är borta". och det stämmer så himla mycket. för jag tror att alla någon gång har känt den där känslan, när någonting vi tar förgivet tas ifrån oss. helt plötsligt skulle vi göra vad som helst för att få den där lilla saken tillbaka igen. det kan röra sig om en vän, en kärlek, ett jobb eller någonting annat.
ibland tittar jag på världen och känner avsmak. hur har det blivit såhär ? nuförtiden mäts lycka i hur mycket pengar du har. ju mer pengar, desto lyckligare är man. och jag tycker det är så fel. visst, jag hade inte heller tackat nej till att vara ekonomiskt oberoende. men att tro att pengar gör en lycklig är att vara naiv. jag hade aldrig bytt mina nära och kära mot pengar. jag har fått frågan flera gånger när jag har sagt vad jag vill jobba med "men ska du vekligen satsa på det? du kommer inte tjäna jättebra". de orden provocerar mig något fruktansvärt. allting går inte ut på att tjäna mycket med pengar. oftast om du ska jobba dig till att bli riktigt rik så får du kämpa. du kommer att välja karriären framför familjen.
skulle jag satsa på karriären helt och hållet så hade jag säkert blivit så uppe i mig själv att jag hade hela tiden tyckt att det inte finns tid eller plats att skaffa familj. sen kommer det vara för sent. jag kommer sitta där, ensam i en fet vindsvåning, med ett botoxfyllt ansikte för att dölja min ålder. och en massa pengar på banken. men jag har ingen att dela dom med, ingen att spendera dom på, inga barn som jag kan göra lyckliga. vad spelar det då för roll ?
tänk om alla kunde fokusera på det dom har. leva i nuet och sluta vara giriga. sluta tänka att man är en bättre människa med mycket pengar, att man blir lyckligare med mycket pengar. för det tror jag inte. eller jag blir i alla fall inte det. det som betyder mest för mig är att ha en familj. jag mäter min lycka i att jag känner mig älskad och behövd. inte hur mycket dyra märkesgrejer jag har. inte heller i hur stort belopp jag har på banken eller hur många ytliga och rika bekanta jag har. jag mäter lycka i betydligt djupare saker än så.
att kunna vakna upp varje dag, med en hälsa som är bättre än den hos majoriteten av jordens befolkning. och att veta att jag kan gå upp och äta mig mätt när jag vill. och att jag kan ta en dusch när jag vill.
och framför allt. att vakna upp med en människa som man gått igenom både motgångar och framgångar med, en människa som ser en för den man är och som uppskattar man har brister, att man kanske inte är perfekt eller rik, men som ändå kan titta en i ögonen och säga "jag älskar dig av hela mitt hjärta".
