djupt under ytan
men att flytta 30 mil är att börja om. den enda jag kände här i malmö när jag flyttade ner var min kärlek, joel. detta gjorde att jag spenderade mina dagar med honom och hans kompisar. men samtidigt var det svårt. jag kom ihåg att jag bröt ihop bara någon månad efter jag flyttat ner. jag kände mig så ensam. satt där ensam, i min lilla lägenhet, kände ingen i min klass, och hade ingen förrutom joel utanför skolan. det var riktigt jobbigt. ni som känner mig vet att jag är ganska blyg. jag har svårt för att ta ett steg för att lära känna nya människor. jag börjar inte prata med en främling bara sådär, le kan jag göra, men det krävs mycket ifrån mig (eller lite alkohol) för att jag ska inleda ett samtal bara sådär. så det tog ett litet tag innan jag fick vänner på högskolan. en utbildning jag senare hoppade av, som de flesta i min klass gjorde. den lilla grupp jag tillhörde splittrades och alla gick åt varsitt håll.
jag fick även lite vänner utanför skolan. jag kommer ihåg att studentboendet som jag bodde på ordnade en liten träff på gården för att lära känna folk. jag gick dit och träffade underbara tjejer som jag fortfarande har kontakt med. men människor har drömmar, de söker jobb och går vidare i sina liv. därför bor inte någon av dom kvar i malmö längre.
det har gått 2 år sen jag flyttade ner. och när jag tänker på det så känner mig nästan mer ensam nu än vad jag gjorde när jag flyttade ner. jag har tyvärr glidit ifrån de vänner jag hade i kalmar, eller snarare; vi har glidit ifrån varandra. de få ganska ytliga vänner jag har här i malmö träffar jag väldigt sällan. dels på grund av att jag jobbar som jag gör. många lediga dagar spenderar jag med mig själv, ensam, hemma. men det jag saknar är en riktigt nära vän. en som jag kan ringa om jag är glad, eller ledsen, eller bara vill prata. jag saknar någon som jag kan dela allt med. för det har jag inte. har ingen att dela mina innersta tankar med, ingen att dela mina intressen med. för hur mycket jag än älskar min pojkvän så räcker det inte att bara ha honom i min närhet. mina familj finns 30 mil ifrån mig och mår jag dåligt vill jag inte oroa dom i onödan. jag känner mig så ensam och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. min största skräck här i livet är att jag ska sluta upp ensam, bortglömd. jag hatar att vara ensam överhuvudtaget. jag mår dåligt då. det gör mig till en person jag inte vill vara.
under min uppväxt var jag ensam. i skolan var jag ensam. växte upp utan syskon. jag var blyg och fick höra att jag var ful. vad jag än gjorde så var det fel. minns att jag fick blev tillsagd av en kille i skolan att jag var ett "miffo" som inte höll i pennan rätt. detta var i andra klass på lågstadiet. men jag glömmer det aldrig. det enda jag ville var att passa in. hellre en i mängden än den som alla hackade på. men det spelade ingen roll. hade jag "fel" kläder så fick jag höra vilken tönt jag var, hade jag "rätt" kläder var jag en härmapa. sånt sätter sina spår, mina vänner. en annan grej som var riktigt jobbigt under min uppväxt var min epilepsi. alla läkare sa att jag hade tics, utan att utreda eller någonting. först som 18åring fick jag diagnosen efter 3 stora anfall. då förstod dom att de "ticsen" jag hade varje dag i själva verket var små anfall. i skolan fick jag höra hur konstig jag var som hade dessa små anfall. jag själv förnekade anfallen, låtsades om som ingenting. tänk om läkarna hade gjort en ordentlig utredning när mamma tog mig till läkaren som 5åring. då kanske min skolgång hade sett helt annorlunda ut ? den tanken har slagit mig många gånger.
jag vill fortfarande passa in. men jag har tillåtit mig själv att gilla det jag verkligen gillar. för när jag var yngre gillade jag bara sånt som alla andra hade eller höll på med. men nu, hur konstigt någon annan än tycker jag är så låter jag mig själv klä mig hur jag vill. jag lägger mina pengar på det jag vill, hur fel, fult eller tråkigt några än tycker att det är. men ens uppväxt formar en till den man är samtidigt som den sätter sina spår. min uppväxt har t.ex lärt mig att jag aldrig ska dömma en person av dess yta, men samtidigt har den gjort mig rädd för ensamheten. jag har svårt för att ta komplimanger. jo, jag kan säga tack och sådär men innerst inne har jag svårt att tro på det. ibland säger jag till folk att sluta för jag blir så illa tillmods. jag ser mig själv helt enkelt inte på det sättet.
jag blev väldigt bra på att dölja om jag är ledsen, ville inte visa alla hur jag egentligen mådde. det är bara en person (vad jag vet) som har sett igenom min fasad. men jag har alltid varit bra på att verka glad, för att senare kunna stänga in mig på toaletten och storgråta. tyst givetvis, det lärde jag mig också. men denna person som såg igenom min fasad träffade helrätt. jag var på en fest och kommer ihåg att jag låtsades som jag visst mådde jättebra och sa till honom att han hade helt fel. han trodde inte på mig och när jag kom hem så grät jag mig till sömns. oj, vad han träffade rätt.
min lycka har gått väldigt upp och ner i stora vågor under åren. vid vissa tillfällen händer allt positivt på en gång och jag mår jättebra, sen så får jag stora svackor där det bara händer negativa saker under en period. försöker alltid tänka att det kommer bli bättre igen. och det blir det !
det är svårt för mig att posta en sån här text. jag känner att jag kommer bli dömd. jag är ju för det mesta en glad och positiv tjej. men jag tänkte att ni skulle få veta lite mer om mig, om vad som rör sig i mitt huvud. allt är inte bara yta.
Det blir lätt att man "gömmer sig" bakom en fasad - men det är viktigt att man låter sig själv komma ut ibland, precis som du gör nu. Det är BRA! Och jag beundrar det!
Jag har själv flyttat mycket. Allra helst sen jag fick min äldsta son - vi flyttade sammanlagt ca 100 mil under loppet av 1,5 år. Inte klokt egentligen, för jag blev inte lyckligare för det, men jag undvek "problemen" iaf.
Lycka till! Kram
Jag känner igen mig så mycket på det du skriver. Förutom det med anfallen. Jag gick på samma högstadieskola som dig men annan klass. Jag kände mig jämt ensam och gör det än idag så jag vet hur du känner. Det jag vill säga med detta är att du är inte ensam med att känna så. Kramar Melinda
Jag måste bara säga Tack. Tack för att du tar upp detta. Tack för att du delat med dig av detta & Tack för att du postade det här.
Vad mer ska jag säga för att inte trampa fel.. Jag har nämligen själv samma förflutet och jag har så mycket som jag delar med dig. Utfrysningen i skolan, var man med nån fick man alltid vara tredje personen, hade inte rätt kläder, var ful och tjock och ingen kille ville dansa tryckare med mig.
Jag har som vuxen också flyttat en hel del, till exempel hit där min pojkvän kommer ifrån. Även om jag har bott här i över tre år känner jag ingen mer än min pojkvän och några av hans vänner. Jag räds också för ensamheten, att jag ska vänta ut mitt liv mellan varven, vet inte hur jag bättre ska förklara det.
Sen att man alltid är "glad", visst är man glad ibland men samtidigt har man blivit expert på att dölja sin sorgsna sida, den är ju inget roligt att visa precis.. nästan lite pinsamt känner jag.. Tänk att få ha iallfall en bästa vän, den vännen kan vara bland det finaste man får.
Jag vet inte om du vill svara på det här, det är okey om du inte vill, jag ville bara säga att du inte är ensam <3 Kraam från mej*
annika: det är samtidigt svårt att dela med sig av sånt här. bara en timme efter jag postat inlägget började jag tänka att jag skulle ta bort det. men lät det var kvar och ångrar det inte ! det är konstigt hur man flyr från problemen genom att flytta, man tänker att allt kommer bli så mycket bättre men så sitter man ändå här olycklig. ta hand om dig ! kram
melinda: det är så svårt att komma ur en ensamhet. det är som att den förföljer en. därför hatar jag sidor som t.ex facebook. jag blir alltid påmind om hur ensam jag är när jag loggar in där. undviker dom helst. jag kommer ihåg dig och ditt blonda fina hår ska du veta ! :)
cicci: jag tänker många gånger "vad händer när jag ska gifta mig ? vem ska ordna min möhippa ? vem ska vara min brudtärna ?" jag har inga syskon och jag har ingen bästa vän. åh, vad den tanken skrämmer mig. den bortglömda bruden... jag har haft några "nära" vänner som jag umgåtts ganska intensivt med. har dock aldrig riktigt låtit dom komma mig in på livet, för varje gång är det som jag blir bortglömd. de hittar en annan roligare vän att umgås med och kvar står jag och försöker få en chans att träffa min vän som aldrig har tid. har hänt flera gånger och varje gång har jag frågat mig "vad gör jag för fel?" för varje gång så kommer det så plötsligt. och det här är vänner som har sagt att jag är deras bästa vän. men efteråt vet man att det bara var bullshit. en bästa vän glömmer man inte bara sådär. nä, jag har blivit ledsen och sårad många gånger. blir tårögd bara jag tänker på det. och som du säger, tänk att någon gång få en riktig bästa vän. det är det enda jag verkligen önskar mig.
kramar i massor ! :)
Det trodde jag aldrig att du skulle komma ihåg mig! :) jag kändemig ofta eller nästan alltid som den fulaste i klassen. Och jag blev alltid andra handsvalet hos mina " kompisar" och med det har jag lärt mig att välja bort de vännerna och även de som bara hör av sig ibland.
Man får välja sina vänner med omsorg helt enkelt.
P.s jag tyckte alltid att du var en av de snyggare tjejerna på skolan, både utseende och klädmässigt.
Ta hand om dig! :)
melinda: jo, det gör jag. :) var nämligen avundssjuk på dina lockar, haha. :P
men det är rätt ! man ska inte omge sig med sådan "kompisar". jag har också varit ett andrahandsval många gånger, och när jag märker att det är så slutar jag upp att ens försöka träffa personen. livet är för kort för att värdesätta personer som inte värdesätter en tillbaka.
oj, vilka fina ord ! det värmde ska du veta. :)
många kramar !
Det känns väldigt sårbart av dig att skriva så som du har gjort om dina känslor, men jag tycker inte att man ska dölja dem bara för att de kanske inte är de allra lyckligaste. Vilket många tycker att man ska göra.
Alla har vi någon gång varit ett andrahandsval eller gjort någon till det, kanske utan att tänka på det, men oavsett så känns det lika dåligt ändå...
Sedan är det ju verkligen inga vänner om de efter en tid slutar höra av sig eller bry sig bara för att man flyttar ifrån varandra. Man ska verkligen vara rädd om sina nära vänner för det är så mycket lättare att hitta fiender än att hitta människor som man verkligen kan lita på i alla lägen. Jag hoppas att du finner dig till ro till slut och träffar människor som verkligen kommer att betyda något för dig för egentligen är ju ingenting värt något om man inte har kärlek omkring sig som familj, djur, partner, vänner m.m. Det är väl det vi alla behöver…
D: jag kunde inte skrivit det bättre själv. det spelar ingen roll hur bra allt annat är i ens liv. känner man sig ensam så känns det inte lika roligt ändå. tack för dina fina ord ! :)
jag känner oxå igen mig i din text , åtminstone till viss del.
under min skoltid umgicks jag i stort sett med alla tjejerna under olika perioder & försökte desperat hitta någon som ville vara min vän på riktigt. jag hade ingen bästa vän & fick heller ingen förrän jag gick i 6e klass. när jag började högstadiet utökades min vänkrets lite & vi var helt plötsligt 6 tjejer som umgicks både på & utanför skolan. när vi sen började på gymnasiet valde alla olika skolor & det resulterade i att vi gled isär. jag fann dock snabbt nya kompisar i klassen & en utav dem umgås jag med än idag , så här 3 år senare.
det känns som att jag har isolerat mig från omvärlden. jag har väldigt få som jag umgås med & jag är i stort sett aldrig ute & festar. min familj har varit på mig om att jag ska höra av mig till vänner jag brukade umgås med , börja en kurs för att lära känna nytt folk. jag är oxå rädd för att bli ensam .. men i mitt fall antar att jag har satt mig i den här situationen själv.
när vi bodde grannar umgicks vi väl en hel del om jag minns rätt :)
min bästa vän just nu är min katt hur tragiskt det än låter , men jag skulle gärna vilja ha någon som svarar mig när jag pratar & inte tittar på som mig som om jag vore knäpp ;P
det är stark av dig att lämna ut dig på detta viset & vi är fler med dig som känner likadant, mer eller mindre. jag vill oxå ha en nära vän!
tildamilda: visst har jag haft vänner. det är inte så att jag varit en ensamvarg hela mitt liv. men de vännerna har jag haft utanför skolan för det mesta. också bara i perioder.
haha aw, det bästa med djur är att det villkorslös kärlek. man är omtyckt oavsett vad. den enda riktiga bästa vän jag haft i livet är dixie, om du minns henne. hon märkte alltid när jag var ledsen och kom och försökte trösta mig. hon ville alltid va hos mig och det liksom spelade ingen roll. jag kunde känna mig hur ful och korkad som helst men dixie älskade mig ändå. hon var liksom alltid där för mig. jag tog det hårt när hon gick bort, och även om jag älskar isa jättemycket så är hon inte alls på samma sätt, vilket kanske inte är så konstigt, hon är ju inte dixie.
jag förstår att det finns fler som känner likadant och det är väl lite av den anledningen jag skrev den här texten. man pratar sällan om ensamhet, men så fort det händer någonting så ska det skrytas. man får helt enkelt inte visa att man är eller känner sig ensam.
detta kanske låter knäppt, men jag hade gärna träffat dig igen. jag har nog inte sett dig i verkligheten sen jag var 12 eller något. om du vill, förstås. :)
Sv; Jag kommer ihåg Dixie :) Ledsen att hon inte finns hos dig mer!
Jag bävar inför den dagen då Samson inte finns längre .. jag kan inte föreställa mig det alls faktiskt! Ja, även djur har ju personligheter & man märker det nog mer tydligt om man har haft ett par stycken. För är ju Samson den första , men han är väldigt bestämd av sig :P
Tack för att du skrev inlägget! På så sätt vågade jag lätta lite på mitt hjärta & visa att jag känner lite som dig :) Det låter inte alls knäppt .. det vore jättekul att ses efter så långt tid :D
sv; jag blev verkligen glad över att du föreslog detta! ^_^ så det tycker jag absolut vi kan göra :) vi kan ju bl.a. prata om vårt gemensamma intresse, make up ;P hihi!
EN BAMSE KRAM TILL DIG CICCI! Tråkigt att läsa en sådan här text. Du verkar vara en toppen tjej på alla sätt och jag hade gärna velat vara din vän om du hade bott kvar här i Kalmar :)
jag tror att pressen på att ha många vänner får tjejer att känna sig ensamma. vi tittar på sex & the city & inbillar oss att vi är konstiga för att vi inte har ett tjejgäng som vi älskar lika högt som vi älskar våra egna föräldrar...
jag har insett att jag har få vänner för att jag själv har valt att ha det så. jag har inget behov av en massa ytliga bekantskaper. jag vill inte bli huggen i ryggen & jag har ingen lust att underhålla 500 vänskaper. en vän för mig är precis som en partner - relationen ska vara värd att satsa på!
ibland kan jag sakna är att ha en riktigt nära tjejkompis. & det innebär inte att jag vill att hon ska ringa ner mig varje dag eller att vi ska umgås varje helg! den sortens vänskaper får det att krypa i skinnet på mig. jag behöver space! en vän måste förstå att den inte är min första & enda prioritet. jag har min familj, min älskade sambo, vårt hem, ett jobb, husdjur & egna intressen. en vän till mig måste liksom hitta sin bit i mitt livspussel & det måste finnas ett band & en kärlek mellan oss, även om jag inte har tid att ses hela tiden.
jag har definitivt plats för en ny vän i mitt liv. härliga tjejer ska man ta vara på! nu har vi läst varandras bloggar i flera år! kom aaan liksom. kom hem till mig en helg, så tar vi en ladies night! allvarligt talat. du är INTE ensam.
kramar om
sabina: tack sötnos ! och man kan väl vara vänner även om man bor i olika städer ? :)
elin: tror också att tjejer hetsar varandra lite. så fort jag loggar in på facebook så läser jag hur andra hela tiden umgås med massa folk och hittar på allt möjligt. fullspäckade dagar med vänner, shopping, träning, fikor, middagar, jobb och gud vet vad är tydligen normen för lycka nuförtiden.
men jag förstår precis vad du menar, för jag är precis likadan själv. många ytliga vänner är ingenting att ha. som med det mesta måste man tänka kvalité före kvantitet. jag har aldrig varit den som har varit populär och haft tjejkompisar som svansar efter mig. och glad är jag för det ! jag försöker att inte ta vara på vänner som är falska, men tyvärr har jag råkat ut för en och annan falsk tjej i mitt liv. du vet dom som man inte hört av på länge, sen träffar man dom på krogen och det är "hej gumman!! vi måste verkligen seees. saknar dig" och puss hit och puss dit. sånt spyr jag på !
men som du säger, det är med vänner som med en partner. i en relation ska man kunna acceptera att båda har annat än just varandra. men man ska samtidigt kunna känna att man har personen i ens liv, oavsett vad. även om man inte ses eller hörs varje dag så måste man ändå kunna känna att man har kvar sin vän. precis som med en partner.
det är starkt av dig att föreslå det, och jag blir alldeles varm inombords. :) du verkar vara en underbar tjej och jag träffas gärna ! det där med ladies night lät inte helt fel ;)
Oj vad stark du är som från början flyttade och som nu delar med dig av dina innersta tankar. Modigt av dig. Det är oftast i såna lägen man blir hyggen i ryggen för att man visar sig sårbar. Människor är dessvärre elaka mot varandra! :(
Var rädd om dig. Kram Helena
helena: tack ! jag var medveten om att jag tog en risk när jag postade detta inlägget, men jag ångrar det inte ! har fått många kommentarer av tjejer som känner igen sig och jag tror att vi har hjälpt varandra att känna os lite bättre ! jag tror nämligen att det bästa sättet att bota ensamheten är att prata om den, så jag är glad att jag tog upp det ! :) tack för dina fina ord. sköt om dig ! kramar
självklart :)) Dock svårt att lära känna varandra på avstånd ;) Jag beundrar dig jättemycket. Du är en kunnig människa som är bra på väldigt mycket. Det gillar jag!
sabina: vad gullig du är ! blev alldeles glad av din kommentar ! :)
Gummsi då! Du har fortfarande kvar mig det vet du. Är så tråkigt att vi har glidit ifrån varandra så pass mycket! Vi hade alltid så himla kul när vi umgicks. Saknar våra impulsutgångar!! Jag finns här fast att det kanske inte visas. <3
sandy: har jag det ? vi har inte setts på över ett år och vi pratar aldrig längre. men blev glad för att du skrev detta. jag saknar också våra impulsutgångar och våra bravader.. :/
