ibland har vi för mycket drömmar och för stora mål att vi glömmer bort att leva i nuet. jag tänkte väldigt mycket innan på vad jag inte hade och på vad jag ville ha. jag drömde mig bort. det gjorde att jag såg ner på det livet jag har nu, jag uppskattade inte de sakerna jag har på samma sätt som jag borde. jag tänkte bara på vad jag ville ha och vad jag ville göra. det är sorgligt. men någon gång innan nyår stannade jag upp. rannsakade mig själv och tänkte att det funkar inte längre. det fungerar inte att gå igenom hela livet och sukta efter saker man inte har. visst det är inget fel med att ha drömmar, mål och ambitioner. men bland alla dina drömmar kan du glömma bort det du faktiskt har. det finns ett talesätt "man vet inte vad man har förens det är borta". och det stämmer så himla mycket. för jag tror att alla någon gång har känt den där känslan, när någonting vi tar förgivet tas ifrån oss. helt plötsligt skulle vi göra vad som helst för att få den där lilla saken tillbaka igen. det kan röra sig om en vän, en kärlek, ett jobb eller någonting annat.

ibland tittar jag på världen och känner avsmak. hur har det blivit såhär ? nuförtiden mäts lycka i hur mycket pengar du har. ju mer pengar, desto lyckligare är man. och jag tycker det är så fel. visst, jag hade inte heller tackat nej till att vara ekonomiskt oberoende. men att tro att pengar gör en lycklig är att vara naiv. jag hade aldrig bytt mina nära och kära mot pengar. jag har fått frågan flera gånger när jag har sagt vad jag vill jobba med "men ska du vekligen satsa på det? du kommer inte tjäna jättebra". de orden provocerar mig något fruktansvärt. allting går inte ut på att tjäna mycket med pengar. oftast om du ska jobba dig till att bli riktigt rik så får du kämpa. du kommer att välja karriären framför familjen.
skulle jag satsa på karriären helt och hållet så hade jag säkert blivit så uppe i mig själv att jag hade hela tiden tyckt att det inte finns tid eller plats att skaffa familj. sen kommer det vara för sent. jag kommer sitta där, ensam i en fet vindsvåning, med ett botoxfyllt ansikte för att dölja min ålder. och en massa pengar på banken. men jag har ingen att dela dom med, ingen att spendera dom på, inga barn som jag kan göra lyckliga. vad spelar det då för roll ?

tänk om alla kunde fokusera på det dom har. leva i nuet och sluta vara giriga. sluta tänka att man är en bättre människa med mycket pengar, att man blir lyckligare med mycket pengar. för det tror jag inte. eller jag blir i alla fall inte det. det som betyder mest för mig är att ha en familj. jag mäter min lycka i att jag känner mig älskad och behövd. inte hur mycket dyra märkesgrejer jag har. inte heller i hur stort belopp jag har på banken eller hur många ytliga och rika bekanta jag har. jag mäter lycka i betydligt djupare saker än så.

att kunna vakna upp varje dag, med en hälsa som är bättre än den hos majoriteten av jordens befolkning. och att veta att jag kan gå upp och äta mig mätt när jag vill. och att jag kan ta en dusch när jag vill.
och framför allt. att vakna upp med en människa som man gått igenom både motgångar och framgångar med, en människa som ser en för den man är och som uppskattar man har brister, att man kanske inte är perfekt eller rik, men som ändå kan titta en i ögonen och säga "jag älskar dig av hela mitt hjärta".